I natt lovade jag mig själv att det var SISTA gången jag hetsäter......IGEN. Hur många gånger har ni gjort detta löfte till er själva?
Jag har avlagt det ett antal gånger.
I natt sa jag det t.o.m högt : " JAG SKA ALDRIG MER HETSÄTA !! " Jag kände knappt igen min röst, den lät konstlad stel, som jag inte ens då trodde på mina egna ord. Som att jag läste en replik.
Men ,Nej jag ska tusanimig försöka.
Jag mår skit av detta helvete. Och igår blev det så tydligt att jag faktiskt kunde gjort något betydelsefullt. Umgåtts och kanske t.o.m skrattat.
Det ÄR inte värt det. Det är ju fruktansvärt!
Jag förstår inte hur man så lätt kan glömma det när hetskänslan smyger sig på.
Att vetskapen hur dåligt man kommer må, hur svullen o äcklig man kommer känna sig är som bort blåst. Så är det ju inte med andra saker i livet.
Har utfallet av en situation lett till något dåligt ex) Hållit ett tal o alla skrattat då VILL jag ju inte utsätta mig för det igen. Jag kommer ihåg obehaget. Hur kommer det sig att det inte gäller samma sak vid hetsätning? (dåligt exempel men ni fattar)
Hur kan det allternativet ens känns lockande? vad är det för fruktansvärda känslor som måste dövas på detta destruktiva sätt? vad är det kroppen desperat INTE vill att jag ska få känna??
Idag ska bli en okej dag. Jag ska städa bort här hemma , duscha och komma i fas med livet igen.
Hoppas ni får en fin söndag!
//A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar