ÖverÄter och tänker

Måndag.

Första dagen på veckan och jag är helt slut.

Vet inte om det beror på tröttheten eller något annat men ikväll har jag överätit.

L bjöd på glass till kvällen. Efter det blev det 1 morot, 3mackor samt två kolor, lite yogurt.....

Stoppade där iaf och min hets o kräk fria period håller än.

Eller nej ,håller ska jag inte säga för det är inget uppehåll för Jag Ska Aldrig mer kräkas. Aldrig aldrig mer. Jag måste tro på det.

Men jag blir ändå lite ledsen när jag känner behovet att äta större mängder mat. Det smakar inte ens gott men det spelar ingen roll. Det är själva ätandet, mängder som fyller en funktion.

Hade tänk väga mig i morgon men funderar på att skjuta upp det. Blir bara deppig om det visar +.

Angående vågen.

Jag har i framtiden tänk klippa min relation till denna digitala sak och kanske enbart ta en vikt varannan vecka alt 1 ggr/mån . Detta för att få en verklighetscheck.

Men denna första månad efter behandlingen tar jag vikten 1 ggr/v för att se hur min vikt pendlar ( 1-3 kg som Dietisten pratar om?). Förut (då jag inte menstruerade) tillät jag inte vikten att pendla mer än 3 hg innan paniken kom. Jag måste lära känna min kropp. Hur den reagerar under olika faser, om sötsuget ökar innan mens, när hetssuget verkar smyga sig på.

Jag vill veta och detta inte enbart av kontrollbehov. Detta kommer låta lite konstigt men....

Jag är en MÄNNISKA. Inte en MASKIN. Jag har en KROPP, ett hjärta som slår, lungor som andas, känslor som kan såras ,en kropp som kan samla på sig vätska och säga ifrån fysiskt.

Allt detta tror jag att jag inte velat veta av. Men nu börjar jag känna mig som något som Lever, en Människa och då vill jag vet hur Jag fungerar......

over and out

A

Kan det vara så här bra?

Får livet vara fyllt till större delen av bra saker?

Får det positiva överväga det mörka?

En jobbig känsla fyller mig denna morgon.

Nästan så tårar finns att gråta.

varför vet gudarna.

Känns fel. Något känns så fel.

Får ett ansvarsfullt liv vara fyllt med så mkt bra saker som de här dagarna varit fyllda av?

Jag har roliga saker planerade med människor jag verkligen tycker om.

Jag pluggar inte en rad.

Skolan är som ett litet bihang av mitt liv. Det som jag sysslar med vid sidan om livet.

Det som plötsligt känns stort.

Det kittlar.

Men jag är livrädd. Hm, är det rädsla jag känner??????

Känns någonstans djupt inom mig så fel. Är en absurd känsla.

Får jag ha det så här? såhär kan ju inte livet alltid se ut?

Nu kanske det låter som jag dansar runt på små rosa moln.

Tyvärr. Långt ifrån lyckorus.

Vikten gnager även denna morgon. Funderar på vad jag ska äta idag och all "vanlig" mat som bygger en fullständig måltid känns fel. Känslan säger mig att jag ätit för mkt och fel denna vecka. Att låren o magen faktiskt har fluffat till sig. Att jag inte få släppa taget, ohämmat leva o äta.

Då, innan ordet hinner bli utalat, kommer + kilona vara ett faktum och mörkrets moln hänga tungt på min himmel.

Ovädret vankas, Det känns i luften.

Därav blir det svårt att andas och njuta av det sköna här o nu. För jag vet att det nalkas , känner att det kommer.

Ja, Jag är rädd.

Rädd för stormen. För mörkret. Bäst att krypa in i skydd? Bereda sig? förebygga?

Vips, där försvann den fina känsla jag burit denna morgon.

//A

Varje vers träffar mig

Susanne tog en återvändsgränd

Det viste hon nog för längesen

Så mkt piller

så lite sömn

så lite ork

så mkt dröm

å Magnus gick in i en vit korridor

kvarten för ensam, stan för svår

å Jonas ska hitta mening i nån indisk by

så trött på sanningen ,behövde en ny

Ref...........................................................

karin sluta prata och for

hem till sitt flickrum

Hem till mor

åh Anders är alltid glag

alltid glad

Det springer råttor

på hand estrad

åh Linnea höll för hårt på sin moral

Varje dag ett samvetskval

Du blir så ensam

När du drömmer grandiost

Du blir så hånad

bränd

och blåst

Ref......................................

Dom sista drömmarna

dom strecker sig mot himlen

över gatorna

går var o en försig

och om vi förlorar varandra i vimlet

så minns att jag stod

bakom DIG

Lars Winnerböck-dom sista drömmarna

//A

trött och ett mkt rörigt inlägg

Helt slut efter första dagen i skolbänken igen. somna som en klubbad säl när jag väl kom hem.
Dagen har vell inte varit så intressant men försöker se det possitivt. Att jag har något att fylla dagarna med som gör att jag inte hinner orkar tänka så mycket.
Men, en sak slog mig idag. En sak som jag tror jag måste vara väldigt observant på. Hm, vad ska jag kalla det: Förnekelse?blundar?avstängd? nej inget passa riktigt.

saken är den att jag idag inte ser mig alls som sjuk (precis som jag gjorde innan insikten kom att jag faktiskt hade en ätstörning) vadå? jag har ju inga problem med maten alls!
Nej kanske inte idag, för då har jag inte gett något utrymme för någon som helst tanke i den riktningen. Men.
Ja, det kommer ett med.Jag får inte glömma hur nära det var att jag kräktes i lördags och ångesten välde över mig när all alla drinkar och den feta maten stod på bordet. Jag liksom har förträngt det nu, precis som jag gjorde när jag förr "bara spydde lite" när det råkade bli lite för mkt onyttigt (jag glömde vad jag gjort sekunder jag gick ur badrummet, vadå? jag hade vell inte gjort något konstigt?!)

Det är dubbelt. Å ena sidan är det vell jättebra att jag inte tänker mig som sjuk längre Men det är inte bra när jag blundar för hur jag faktiskt påverkas lr hur jag handlar eller känner.

Tanke idag: jag är verkligen inte ett dugg ätstördlängre, verkligen inte, här sitter jag o äter pasta efter en STOR frukost utan att ens reflektera öv det. men....kommer på mig själv att sitta i dra in magen, tänka på vad jag tror dom andra tänker om mig? tycker dom jag är smal? att jag har stora höfter? drar in magen lite till så kanske dom tycker jag är fin..Åh hör ju hur löjligt det låter.
Men uppenbarligen så försegår denna konversation i mitt undermedvetna.

Ber om ursäkt för detta röriga inlägg. Hjärnan kanske är tillbaka på banan imorn;)

//A

Bakis

Ligger i soffan o varvar plugg med tv tittande.
Usch, är bakis som få idag. Det som skulle bli en lugnkväll med middag hos en vän ändrades snabbt till drink kväll o hemma fest till halv 4.
Drinkar.
Med massor av socker och MASSA alkohol........

Kände mig redan väldigt "kurvig" innan det anslöt flickor med kroppar som tändstickor....Skulle vilja säga att jag nu mera inte påverkas. Att jag numera kan njuta av godmat och dryck i sällskap med andra utan att tankarna kommer. Utan att deppigheten sköljer över mig. Men tyvärr är jag inte där än.
Inpulsen kom, jag hade enkelt kunnat smita in på toaletten och lindrat ångesten lite. Men jag stod emot. Det Är inte värt det.Det är INTE värt det.
så Tankarna finns och vist dom påverkar mig men tänker inte handla där efter. Tänker inte låta ÄS helvetet återuppstå och ta över mitt liv igen.
Jag börjar närma mig ytan, ibland bryter jag vattet och får in syre i mina lungor ,ja, har haft stunder den senaste tiden då jag faktiskt känt mig levande.Det har Känts som om jag sakta börjar forma ett liv. Vågar inte ropa hej än. lång väg kvar tills jag nått land och får fast mark under fötterna. Men jag vill dit och tänker bannemig kämpa.

//A

Det gör ont

Saknar alla redan så det gör ont i kroppen.
Sista dagen på behandlingen i morgon. Ångesten kvider i kroppen.
Den skriker att " jag kommer inte klara mig utan er" , " jag vill inte klara mig utan er", "lämna mig inte"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
just nu vill jag inte vara på någon annan plats än i de trygga lokalerna som börjat kännas hemvana med er runt omkring mig. Jag behöver er att bolla med, att gråta mot, att vägledas av.........
Det gör så ont.

Lita på magkänslan?

Måndag.
Sista veckan på behandlingen inleds parallellt med starten av vårterminen.
Är så trött efter snart 2 v utan ordentlig sömn och allt känns väldigt konstigt just nu. Slutet känns inte lika fruktansvärt svårt som förra veckan. Även om det är svårt och gör ont så är vetskapen om att vi ska käka middag ihop hela gruppen på fredagskvällen samt att alla verkar motiverade att fortsätta ses o stötta varandra efter behandlingsslutet att det känns lite lättare

hm varför då denna rubrik?!
Min magkänsla striker just nu att utbildningen (som jag läst 2 år av) är fel Fel FEL!!! jag vill inte läsa om ischemiska hjärtsjukdomar, allergier eller KOL. Jag vill inte kastas ut på kliniken och känna prestationsångesten, kunskapsbortfallet och pressen att läsa läsa läsa.......
Jag vill inte känna såhär. vad ska jag göra med denna magkänsla? lita på den och byta utbildning? verkligen ge det en chans nu när jag "Inte har en ätstörning" längre och möta den med nya ögon?

Saken är den att litar jag på den , vad ska jag göra då??? ny utbildning börjar inte för ens till hösten, hoppa av = inget CSN, har inget jobb och det är inte det lättaste och bara skaffa ett och pengar in måste jag ju ha.......
Känns jätte jobbigt verkligen.

Hoppas på en natts sömn nu så kanske jag kan tänka klarare lr iaf möta vardagen med lite mer energi än nu....

//A

Separationsångest

Ja eller vad man skall kalla detta.
Känns jätte tungt att behandlingen vankar mot sitt slut. Så mycket känslor fyller mig. Rädsla,känslan att överges av människor man känner så mkt för, ovisshet....Ja ångest. JAG VILL INTE!!! Men det är ett måste. Allting har ett slut och man kan inte gå i behandling hela livet men usch vad vemodigt det känns.
Att veta att jag kanske aldrig kommer få träffa behandlare som påverkat mig så mycket ,som funnits där varenda dag, som tagit emot mina tårar. ifråga satt mitt tänkande och utmanat min livssyn.
Och jag är inte samma person som gick in genom dörrarna på SCÄ för 15 v sedan och jag tror och hoppas att jag inte kommer ut till samma liv.
Känner sådan tacksamhet för tiden samtidigt ilska över att dom fina bra tänker försvinna ur mitt liv.
Hur handskas man med detta?

Nu fokus på dessa två sista veckor sen får jag försöka möta livet med alla dess prövningar.