KOnstant skall de fattas,tas, genomföras. De skall kännas rätt, vara äv rätt anledningar o förnuftiga. Alla dessa beslut...
Just nu gäller det min framtida behandling. För en vecka sedan var jag inställd på att faktiskt sjukskriva mig för att ,för hoppningsvis, ingå i en helttids behandling. Nu vet jag varken ut eller in. Kanske borde jag pröva allt först innan jag gör en sådan stor föränding. Eller är det ätstörningen som talatr nu, som vill få mig att tro att jag inte är sjuk ,att jag minsan inte behöver ingå in nån**** ätstörd grupp.
Jag är sjuk. Detsitterlångt inne och jag börjar nog smått ta dom till mig. Nej just idag känner jag mig inte sjuk, men jag vet att jag är det. Just nu orkar jag inte dra hela tankegången men hamnar där jag alltid hamnar - i ett läge där jag måste ta ett beslut, ettavgörande beslut, inget litet trivialt vardags beslut. Ett stort.
Vad skall jag då göra om jag inte väljer behandling på heltid?
Lunchgrupp är en tanke. Detta skulle få bli efter sommaren isåfall då jag inte kommer befinna mig i stockholm i sommar. Det viktigaste jag måste gra är dock att berätta för mina föräldrar. Suta leva detta dubbel liv. Jag behöver deras stöd för att bli frisk. Plus att det är så många knutar i mig som sitter just i relationern till mina älskade päron. Vill inte att de ska behöva ha en dotter som inte ensa klarar av det mest basala som maten. Ja vet, det handlar egentligen inte alls som själva födan, kakorna,svälten i sig utan om vaför jag väljer att handskas med mig själv o mina känslor mha av dem.
Jag bör berätta, SKa berätta men jag är så fruktansvärt rädd för hur responsen kommer bli. Inte om de kommer bli arga, utan för att de skall börja tassa på tå runt mig, bli ledsa , förstörda, börja med sig ojande "vad har vi gjort för fel" Jag orkar inte det..Jag vill berätta , att dom sakll veta punkt slut. inget mer .allt precis som förut men den enda skillanden att dom skall veta om det jag levt med de seanste 7 åren.
Beslut alla dessa beslut, orkar inte.....
