Ja eller vad man skall kalla detta.
Känns jätte tungt att behandlingen vankar mot sitt slut. Så mycket känslor fyller mig. Rädsla,känslan att överges av människor man känner så mkt för, ovisshet....Ja ångest. JAG VILL INTE!!! Men det är ett måste. Allting har ett slut och man kan inte gå i behandling hela livet men usch vad vemodigt det känns.
Att veta att jag kanske aldrig kommer få träffa behandlare som påverkat mig så mycket ,som funnits där varenda dag, som tagit emot mina tårar. ifråga satt mitt tänkande och utmanat min livssyn.
Och jag är inte samma person som gick in genom dörrarna på SCÄ för 15 v sedan och jag tror och hoppas att jag inte kommer ut till samma liv.
Känner sådan tacksamhet för tiden samtidigt ilska över att dom fina bra tänker försvinna ur mitt liv.
Hur handskas man med detta?
Nu fokus på dessa två sista veckor sen får jag försöka möta livet med alla dess prövningar.
Jag vet precis vilken känsla du menar. Jag var också grymt stressad över att sluta och att behöva stå på egna ben utan allt stöd man har haft dagligen. Mitt råd till dig är att blir svackan efter för lång och svår, våga ringa SCÄ och be om hjälp. De finns kvar även fast behandlingen är slut. Du kommer att inse att du har lärt dig så mycket nytt om dig själv. Som du själv skriver så är du ju inte samma person som när du började behandlingen. Och därför kommer du att möta din vardag med nya ögon och hitta nya lösningar. Jag tror stenhårt på dig och jag ser fram emot att få fortsätta följa dig! Blir du kvar här på bloggen? Annars får du gärna skriva på min blogg eller skicka ett mail (gavlemalin@hotmail.com) m du känner för det. Kämpa på och låt 2012 bli ett toppenår. Stora kramar
SvaraRadera