Har verkligen varit nere och deppig de sentaste. Det har liksom eskalerat och sakta sakta , knappt märkbart har jag för varje dag klivit ett trappsteg ner på min känslomässiga stege. Ner mot mörkare o deppigare tankar.
Idag insåg jag hur ÄS finurligt och listigt tar till knep för att göra en mer ensam o mer beroende av enbart denne.
Var på bio med en av mina finaste vänner, tog en fika innan och det ända jag kände var en växlande ilska i mig. Jag störde mig på allt hon sa, störde mig på hennes lycka, på hennes smala kropp på allt allt Allt. Hur hon kunde vara så självisk och inte se att jag mår skit. Att hon bara pratar om hur underbart hon o sin käresta hade på deras underbara resa........Ja det kom nog till o med en gnutta hatliknande känsla.
Vi åt frukost på stan imorse, jag och min vän, det var stelt ( mellan oss det Aldrig är krystat) jag kände mig arg och jag kände att vår närhet var borta ,att vi håller på att glida isär. Och det slår mig att det är inget hon sa eller inte sa det är ÄS delen av mig ,självömkan, delen som tycker det är så synd om mig som gått upp i vikt , inte har ngn kille o är nere som känner ren o skär avudsjuka. Det är ÄS delen av mig som viskar i mitt öra att " Se du kan inte lita på någon anna än mig, Du och jag, Jag sviker dig inte;jag vet hur synd det är om dig , jag lyssnar på bara dig och hjälper dig döva det som ligger o gör ont innuti".
Jag skicka ett mess o bad om ursäkt, att jag inte mådde bra och inte ville att vi skulle glida isär. Jag har mist alltför många vänner pga den här skiten...
Låt Inte Deppighet o ångest göra dig ensammare. Låt den inte klippa banden till de som bryr sig o finns i ditt liv. Svälj stoltheten. och ta ett steg mot ljusare ögonblick.
<3 bra att du märkte det i tid. några år senare, när man klippt alla band och förstår varför, är det lixom för sent.. bra och starkt gjort!!
SvaraRadera