Livet känns tungt idag.
Den självständighet som jag anat, ev kanske en liten gnutta styrka är idag som bort blåst
.Känner mig nertryckt i ett par tunga tunga skor.
Jag vet inte om det är verkligheten eller bara sant i min värld. Den som jag väljer att tolka på det enda sättet jag vet.
Man kan kanske inte begära att mänsikor skall förstå vad jag går igenom när jag inget visar. När allt jag är antingen är glad o driven eller sur o kort i tonen. Hur skall någon som inte vet ana den smärta som värker i min själ. Den smärta som jag knappt själv är medveten om finns där. Den som när det smygande ger sig till känna känns för stor. Som får min röst att själva, mina händer att darra. Smärtan som gör det svårt att andas.Smärtan som jag inte vet varför jag känner. Eller varför den gör så fruktansvärt ont. Varför den är så svår.
Jag vet vilket minne den tillhör men tycker inte att den är proportionerlig smärtan.
I morgon är en ny dag, måste ta tillvara på den på ett bättre sätt.
Hoppas du känner dig starkare i morgon. Angående din fråga tidigare. Jag kan ju bara taka för mig men jag gick inte upp av behandlingen. När jag gick upp var det de gånger jag slarvade rejält med matplanen. Annars stod jag still eller gick ner. Samtidigt är det ju beroende på ens utgångsläge. Frågan är helt klart en fråga från ätstörningen. Kämpa på med allt så faller resten på plats! Du klarar detta!!
SvaraRadera