Min frustration över dessa dagar har nog ingen undgått. Att får höra att man inte får grepp om mig, ingen kontakt. Att jag sitter o beskriver att mitt liv är kaos men förmedlar en annan bild, ger inte det intrycket gör att jag känt mig misslyckad. Varför kan inte jag bara gå in i ett samtal o bara vara jag.
har grubblat över detta en hel del o det som slår mig är att jag spelar en roll , rollen som mig själv som jag tycker jag skallvara. ytan av mitt jag. Jag har spelat denna roll så länge att jag inte kan något annat. Får inte kontakt med mina känslor för det finns ingen förbindelse mellan detta yttre o inre jag.
Det spelar ingen roll vem jag interagerar med. Mamma, min bror, en ny bekantskap, kunden i butiken eller min psykolog. När jag lämnar min ensamhet går jag in i denna roll. Denna verbala, glada o gestikulerande unga tjej. har gjort det sedan jag var liten. Så många år, hur bryter man det? Hur skall jag hitta denna kontakt o gå ner i mig själv. Jag känner en förtvivlan för jag vet inte hur o känns inte som någon kan hjälpa mig med det.......då kommer tankar om at jag är ett hopplöst fall, Sjukskrivningen o behandlingen kändes som mitt ljus mitt hopp. När då det känns som om detta hopp glider mig ur händerna får jag panik. Känner mig som en femåring som står med armarna uppsträckta o gråter o skriker "lämna mig inte, överge mig inte".
Måste försöka jobba på det nu, försöka öppna upp mig, sluta skämmas o be om ursäkt för mig själv. Herregud vad det känns övermäktigt.
//A
Jag genomgår samma helvete som du, bulimi... Känner igen mig när du säger att du inte har kontakt med dina känslor! Det är något jag arbetar hårt på nu. Jättesvårt när man har ätit och kräkts bort dem i så många år! Jag försöker att inte spela en roll och vara den "perfekta människan" som jag ger sken av, försöker vara mig själv och våga säga ifrån och inte leva i "rollen". Hoppas vi båda blir friska snart!
SvaraRaderaTrots att jag inte önskar någon annan detta,inte ens den värsta fiende, är det skönt, en liten tröst när man inte är ensam. För ibland känns det som man är ett......ja freak , en känslokall robot som inte känner något till en överkänslig människa som bara översvämmas av en stark känsla som man inte kan identifiera. För Vad känner man?
SvaraRaderaJag stänger av automatiskt.
Hoppas att både du och jag kan hitta våra sanna jag (oj vad poetiskt detta låter), hitta en trygghet i oss själva. Tack för att du skrev!
//A