dagen efter the big reveal sitter jag nu med frukosten framdukad själv framför tv:n.
En annars så god smoothi i en härlig macka stockar sig en aning i halsen. För jag vet inte vad jag känner.
Vist jag är lättat, oj vad jag är lättat på ett vis. slipper ljuga o kan bara förbereda mig (o hoppas att jag får en plats) för Behandling i höst.
Som jag skrev innan så tog mina föräldrar imot det jätte fint. I brevet förklarade jag (väldigt sakligt) att jag lider av en ätstörning och att det har tyngt mig under en lång tid. Att jag sökt hjälp men inte kommit ända fram och att jag därför nog skulle ta ett uppehåll för att ta itu med min problematik. Jag bad också om att inte överreagera,inget ojande, sittande på sängkanten. Det fixar jag INTE.
Men det är inte bara lättnad jag känner, även en klump har lagt sig i maggropen. Jag tassar runt på tå, ni vet som man gjorde när man var liten och gjort nått "dumt" o bara går o väntar på att pappa skall ta upp det med en.
Och vet inte vad dom tror är problemet. har en känsla av att de tror att jag enbart hetsäter lr iaf bara kräks. Dom förstår o vet nog inte om den frukansvärda viktångest jag har. Att vara mät väcker stress panik. Att stress väcker hetskänslor. Att jag verbalt i mitt huvud slå på mig själv o känner mig ful,äcklig ovärd att älskas av någon annan än just mina föräldrar.
Men vist, det kan jag ju inte kräva att dom ska förstå lr veta, för jag har ju inget sagt.
Sen känner jag mig övervakad. USch något i mif säger att gårdagen gick för smidigt förbi. Att jag kom FÖR lindrigt undan.... Men trots att det kanske inte verkar som det nu så jag är på ett sätt väldigt glad över igår och stolt över mina föräldrar<3
Snart vankas jobb, bara 2 dagar kvar nu..phu..
//A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar