Orden vill inte ramla över mina läppar...

Får det inte ur mig, fysiskt kommer inget ljud fram . Kan inte formulera orden. Kan inte berätta, går inte.
Vill , oh ja vad jag vill få det ur mig så jag slipper ljuga ihop varför jag skall till Sthlm nästa vecka bara över dagen?! Slipper ljuger om hur min termin kommer se ut, min höst......

Jag måste trots min oförmåga att med ord bekänna att jag är ätstörd o behöver hjälp ha kommit en liiiiiiiten bit påväg mot sjukdomsinsikt.
Jag sitter inte längre o fundar om det är värt, om jag har tid att ta imot hjälp. Om jag är bered att sjukskriva mig. Nu är det självklart för mig,det som känns rätt i hjärtat o bara det är lite av en befrielse.
Ja det slår mig nu att jag har gett mig själv den befrielsen genom att blåsa i min egen visselpipa o säga STOPP nu är det nog.
Alltid något.
Hur berättade ni?

Kram