Det känns.....konstigt, absurt .....men det känns.
Den känslan har sin plats. Känslorna för de fyra månader som kanske var det viktigaste o märkligaste i mitt liv hittills.
Platsen för känslorna är lokaliserad till ett område mellan magen o bröstet. Känslan strålar upp mot halsen och ner mot magen.
Tårar är starkt kopplade till känslan. Men än går den inte att definiera. Än kan jag inte sätta ord på vad jag känner.
Sakta klipper jag navelsträngen til behandlingen. Vill inte riktigt acceptera att den är över och att människorna där och upplägget inte är en stor del av mitt liv längre.
Nu ska jag leva Mitt liv. Fungera o känna utanför de trygga dörrarna . Utan de människorna som hjälpt mig hålla sig på rätt köl, som ifrågasatte ens tankar. Nu måste jag själv försöka bena ut vad som är "rätt" och "fel", Det är svårt. Hjärnan kan lura en och med de bästa argument vrida o vänd på saker o ting.
Ibland blir jag låg.
Ibland känns det inte kul längre.
Ibland känner jag mig vilse.
Ibland känner jag mig ensam och hjälplös.
Men
Ibland känner jag lycka.
Ibland känns livet stort.
Ofta känner jag mig älskad.
Ibland känns Jag okej.
Ibalnd känner jag mig som någon annan. En ny persson.
Ibland är jag tillbaka i mitt gamla jag.
Som jag ännu inte satt ord på förrens nu?
Ett mål.
Om fyra månader. När det är ett år sedan behandlingen avslutades. Vill jag vara mer stabil i min vikt. jag har kommit långt med mig själv med min personlighet men vikten är fortfarande ett skavande sår för mig. Det vill jag ska bli bättre. Kanske inte rimligt men hoppas jag kommit en bit på vägen om 4 mån.
Det som jag trodde skulle bli ett kort inlägg blev långt. Borde skrova oftare. märker att det finn så mycket som behöver komma ut o formuleras.
Kramar!!!
// A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar