Det som varit ett stort obestigligt berg har nu bestigits.
Den enorma tentan är skriven och jag känner att min kropp inte klarat en minut, en sekund av detta stresspåslag som varit. Började se suddigt , rummet snurra och pulsen dunkande i mellangärdet. Nu vill jag bara andas, leva.
Leva ut, vill dricka mig berusat och ramla in i dina armar (dock kommer inte du fånga upp mig, jag vet, det gör ont). varför vill du, varför vill INGEN ha mig...
Nej sluta grotta ner mig i självömkan. Nu skall jag njuta av att vara ledig, sommar lov. Att jag inte kommer komma tillbaka (förhoppningsvis) efter sommarn känns sjukt,känns konstigt. Att kliva av ekorrhjulet , säga stopp nu skall jag ta hand om mig. Läskigt. Fel men ändå i hjärtat så rätt.
//A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar